Rapport från en gnällspik

Jag tycker inte att det är fel att ta ut skatt på fastigheter däremot är jag emot sättet det görs på. Som det fungerar i dag betalar man fastighetsskatt utifrån vad grannarna lyckas sälja sitt hus för. Dvs om mina grannar tjänar bra slantar på sitt hus så får jag betala högre skatt. Vilket betyder att fastighetsskatten drabbar de som bor kvar, eller som bott länge på en plats, och som kanske aldrig tänker sälja.

Förr betalade manskatt utifrån ett uppskattat värde beroende på standarden på huset. Så om jag gjorde mitt hus finare och bättre så fick jag betala mer skatt.

Jag tycker att den skatt som ska betalas ska betalas vid försäljningstillfället. Idag är den skatten 20 procent, om man inte satsar sina pengar i en ny bostadsrätt eller en ny villa/radhus. Höj den skatten och ta bort fastighetsskatten.

Sen kan man ju diskutera en annan sak med hus. Som det är nu får man dra av 30 procent på räntorna för lånen varje år. Jag förstår att det kom til för att socialdemokraternas väljare skulle ha råd att köpa ett eget hem. Från början var avdragsrätten ännu större.

Varför ska staten, dvs mina vänner, grannar och andra, betala för att jag ska kunna låna pengar till hus? Minska den avdragsrätten med ett par procent så är snart den slopade fastighetsskatten intjänad.

Var på bio häromdan. Såg filmen Syriana. En film om maktspelet kring olja, demokrati och USA:s del i det hela.  Nu är ju inte USA ensamma om att ha intresse av olja. Det är ju den enskilt viktigaste råvaran för att vi ska kunna leva som vi gör idag, så det finns andra som är intresserade. (Läs min text om olja som finns under kategorin - Sura uppstörningar - längre ned på bloggen)

I filmen fäller en av de de rika oljeshejkerna kommentaren att USA "har fem procent av jordens befolkning men 50 procent av dess militära kostnader". Och det menar rollfiguren är ett tecken på rädsla. För som han också säger, varför behöver man en så stark militärmakt om man vet att man gör rätt (orden kanske inte är exakt återgivna men jag tolkar andemeningen så).

Ovanstående var en lång inledning på det jag vill komma till. Nämligen följande: allt mänskligt handlande bygger på tro och förväntningar. Tron på att det är på ett visst sätt och förväntningen om att det kommer att fortsätta så, eller att det kommer att bli på ett vis.

Invånarna i vår värld har ända sedan andra världskriget sett på USA som de goda, världens starkaste land som dessutom var snälla mot andra. Något som kanske haft fog för sig, i alla fall var det ju så att utan dem hade inte Hitler och kommunismen besegrats. Men idag, hur är det nu?

USA har ett enormt underskott i sin handelsbalans, man har en budget som går back, man har världens största kostnader för militär, man har militärbaser över hela världen, man lägger sig i politiken världen över - allt för att skydda sina nationella intressen, man har dödstraff, man har ett samhälle där många människor skjuts ihjäl varje dag, man har ett presidentval där ungefär hälften av landets invånare röstar, man har ett sjukvårdssystem som lämnar de fattiga utanför och det känns som att man har ett samhälle på väg nedåt.

Min tanke är att USA som alla andra imperium kommer att falla när världen tittar på siffror och statistik och tror på den. När de ser verkligheten som den är utan att ha de rosaskimrande nostalgiska glasögonen på sig. På samma sätt som när flocken ser ledarens svaga sidor och vänder sig emot denne, kommer också de andra länderna i världen att våga säga ifrån, vända sig mot USA och kanske söka sig andra allianser. 

När tillräckligt många av de stora makterna i världen, Kina, Indien, Ryssland och även många av de arabiska länderna, ser USA på detta nya sätt kommer USA att behöva all sin militära kapacitet. Om inte annat så för att Mr Jones ska kunna fortsätta att köra sin SUV med en bensinförbrukning på fyra liter milen.

Niklas Wikegård sitter o skriker i TV, uppmuntrad av Peter Jihde, om att kötta, smälla på och om att ishockey är en sport för män. Det ska smälla helt enkelt.

Och smäller gör det. I SM-slutspelet har redan en fått svår hjärnskakning, han låg och krampade som en knockad boxare på isen. En annan kille stod och hotade motståndarlaget med att någon i hans lag skulle ge igen för tacklingar på isen. I en av matcherna blev det slagsmål i spelargången när aggressionerna och det tuffa spelet inte stannade på isen.

Vad är det här?  Hur blir det om slagskämparna och vildhjärnorna tar över sporten?

Jag tror att ishockeyn riskerar att hamna i en spiral där hårt spel föder ännu hårdare spel. Vilket leder till ännu mer bökande i sarghörnen och bakom mål. Brottarna tar över mer och mer. Och då lär det krävas ännu mer fysik för att gräva fram pucken och så blir det ännu mer brottning. Och slagsmål. Och hjärnskakningar. Och brutna ben. Och andra skador.

Vart tar lirarna vägen i så fall? I värsta fall blir det bara slagskämparna och dårarna som spelar hockey.  Vad det leder till för sporten kan var och en räkna ut.

Vilken ansvarskännande mamma och pappa skickar telningarna med sina nya fina mjölktänder på hockeyträning om de riskerar att komma hem med hål i munnen och behov av nya gaddar?

Vår förre statsminister, och enligt en del vår största politiker, Olof Palme har varit död i 20 år. Både fysiskt och politiskt. Ingen har kunnat axla hans mantel varken inrikes eller utrikes, ingen av dagens politiker har hans intellektuella kapacitet, ingen av dagens politiker kommer att diskuteras om 20 år sägs det.

Nä, han har inte betytt något alls, hans arv är glömt, outnyttjat eller obefintligt, han ställde bara till bekymmer för Sverige, både i världen och i Sverige säger andra.

Såg flera program på TV igår där just detta diskuterades. Deltagarna blev nästan ovänner, man munhöggs och var djupt oense över Olof Palme och hans gärning.

Onekligen märkligt med tanke på att han av flera sades vara en politiker som inte betytt något.

Hamas har vunnit valet i Palestina. Det i går styrande partiet Al-Fatah åker ut med buller och bång. Hamas är en organisation som har förintelse av den israeliska staten som ett av sina mål.

Inte något av västvärldens länder kan samarbeta med en regim som har det målet, inte EU, inte USA, troligen inte Ryssland i heller. Hur ska de kunna göra det? Senast någon ville förinta judar slutade det med ett världskrig bara för att ingen sa stopp i tid. 

Av det skälet finns det med dagens valresultat en risk att Palestina faller ner i en mycket svår ekonomisk kris och fattigdom. Bidrag och hjälp från västländerna kommer säkerligen att upphöra om Hamas envisas med sin israelfientliga hållning. Det kan så småningom leda till inbördeskrig och att Hamas förlorar sitt folkliga stöd.

Det palestinska folket har svarat på åratal av förnedring och bombattacker genom att rösta på Hamas. Som i sin tur skickat självmordsbombare till Israel som svarar med vedergällning och så svarar Hamas med nya bombare och Israel svarar med vedergällning och så svarar Hamas med nya bomber och så svarar Israel med vedergällning och så .......

Det finns nog dom som anser att Sharon och andra Israeliska ledare själv sett till att valutgången blivit som den blev. Kanske har Sharon hela tiden haft som strategi att Hamas ska vinna för att kunna strunta i fredsprocessen och bygga ett Israel innanför murar och staket. Murar och staket som så småningom kan bli gränser mellan de båda länderna. På så vis tvingar han ju palestinierna till att om inte erkänna så i alla fall acceptera att staten Israel och deras eget land gränsar emot varandra. Israeliska politiker vet att Palestina aldrig kan vinna ett regelrätt krig emot Israel. Också ett skäl till att skaffa kontroll över någon form av gränser.

En del bedömare vill idag inte tro att det palestinska folket röstat på Hamas på grund av löftet om utrotning av Israel. De ser det hellre som en protest emot det korrumperade och odugliga Al-Fatah. Men tänk om det är så att majoriteten av befolkningen vill utrota Israel?

Man får nog anta att en av de sista spikarna sattes i den fredsprocess som haft dödsryckningar ända sedan Rabin blev mördad. Och sen när Arafat inte vågade ta emot Clinton och Baraks erbjudande om fred så började kroppen förtvina och snart börjar väl likstelheten träda in.

Israel har parlamentsval i mars, de kommer troligen att rösta på en ledare som lovar att skydda dem från Hamas. Och så går dansen mellan länderna vidare, inte sensuellt utan snarare med sadomasochistiska inslag. Den ena slår och den andre tar emot och svarar i en aldrig sinande skur av slag och vedergällningar. 

Häromdagen skickade USA ett obemannat plan för att bomba en by i Pakistan, arton människor dog. Skälet till attacken var att det fanns ett antal högt uppsatta Al-Qaida ledare gömda i byn. Efter attacken startade protesterna återigen i Pakistan. USA ut ur landet, ni har inget här att göra, ni dödar bara oskyldiga osv. Helt säkert är att oskyldiga dödades eftersom de eftersökta inte var arton till antalet.

Dom har det inte lätt amerikanarna. De vill stötta fred, frihet och demokrati i en världsdel som inte vill ha deras inblandning. Iran, Irak, Saudiarabien, Pakistan, Afghanistan är några av de länder som har amerikansk närvaro på grund av sin ledning men det finns inte så mycket folkligt stöd.

Pakistan och många av länderna i det området, inklusive Mellan Östern, har ledningar som av realpolitiska skäl väljer att stå på USAs sida men deras befolkningar gör det inte. De flesta länderna är diktaturer, eller kungadömen på gränsen till diktatur, och leds av en diktator. Och en diktators/diktaturs främsta mål är att hålla sig kvar vid makten. Oftast med våld, ibland med våld kombinerat med en viss känslighet för stämningarna i landet. Det gör att de kan tänkas byta sida och åsikt om det behövs.

En person som hotar andra, eller upprätthåller en viss makt över andra, gör det för att de tillåts göra det. Dels av den förtryckta men också av omgivningen. Vilket betyder att de kan hota och förtrycka enstaka personer men om flertalet bestämmer sig för att så får det inte vara, så upphör också förtryckarens makt.

På samma sätt är det med länder, därmed inte sagt att USA förtrycker andra länder - det finns ju trots allt en fördel i att vara i USAs händer jämfört med gamla Sovjetunionen om du förstår vad jag menar. Men makten kan bara utövas utifrån perspektivet att det finns ett underliggande hot om våld, i alla fall om invånarna har en annan åsikt än sin ledning.

Men vad händer om deras invånare sätter sig emot landets ledning? För Iran kanske det inte blir aktuellt utifrån perspektivet med medborgare mot diktaturer, eftersom Irans president är vald av folket. Dessutom är USA redan ett hatobjekt i det landet. Men i Pakistan, Irak, Afghanistan, Saudiarabien och några länder till skulle ledningarna kunna ändra åsikt under trycket från sina invånare.

Hur blir det då? USA kan ju inte föra väpnad kamp mot alla dessa länder samtidigt. Något som George Bush och hans kamrater i och för sig verkar överväga att göra, i alla fall om man hör och läser deras retorik. Det är onekligen en ledarstil som påminner starkt om "management by fear"

Hur reagerar till exempel Ryssland om USA måste ägna sin kraft åt problemen i Mellan Östern/Arabiska halvön? Går de in och tar tillbaks länderna i sin närhet. För att skydda sig gentemot Nato? Kanske. Vad gör Kina? Passar de på att ta hand om Taiwan då? Vad gör Nordkorea med sina ambitioner om att ha en egen atombomb? Vad gör Indien mot Pakistan?

Det är många frågor som måste övervägas om man ska leda världen.

Som du förstår det är en fråga om balans och i det läget är det viktigt att vara lagom elak och lagom snäll. Av det skälet är det idiotiskt att agera så som USA gjorde i fallet med den Pakistanska byn. Desperation kan föda vrede och vrede kan föda anfall och anfall kan göra att David slår Goliat.

Nu har WTO-förhandlingarna slutförts. Ämnet är frihandel i världen. Samtidigt med det har EU kommit överens om en ny budget. I båda sammanhangen sitter det representanter från de länder som ingår i organisationerna.  Bilden som jag får är att alla länder kommer dit för att bevaka sin egna intressen. Det enda som verkar gälla är att få ut mesta möjliga för det egna landets invånare.

Då är min fråga vem som tar ansvar för helheten? Vem tar ansvar för att det går bra för hela världens befolkning? Vet du?

Eller kanske för att de valde att inte säga emot. Och det om något är en ond handling.

Den kvinnliga fotbollsspelaren Linda Fagerström har åkt på semester till Thailand. Hennes lag spelar samtidigt semifinal i Champions League för damer. Är hon en svikare?

Kanske är det så att det är Djurgården/Älvsjö som är svikaren. Kan det vara så att klubben inte förmår att ge spelarna de ekonomiska förutsättningar som gör att en avbokad Thailands-resa inte svider så hårt i plånboken. Det är inte gratis att åka dit. Har själv varit där och det gick på cirka 25.000 kronor för två vuxna och ett barn. Inga pengar som en kvinna med normal lön får ihop så lätt.

Dessutom är det väl så att en kvinnlig spelare har rätt dålilgt betalt av sin klubb. Det handlar ju inte om några 25.000 i månaden, det har jag mycket svårt att tro.

Liksom så mycket annat i samhället handlar det om pengar. Kvinnor är lågavlönade inom alla yrken, så även fotbollsspelarens. kan det vara därför Linda inte kunde göra annat än att åka. För vem har råd att loosa närmare 10.000 kronor?

En del människor talar sig varma för vanligt folk och deras sätt att tänka och leva. Den tanken utgår på något sätt från att "det vanliga folket" bär på ett slags värderingar och sätt att vara som skulle gå igen hos alla i ett visst område, land, stad, yrke eller grupp.

Samtidigt så känns det som att det vanliga folket består av de som inte har makt, ingen särskild hög utbildning, inga ekonomiska tillgångar eller att de på något sätt står utanför de politiska strukturer som gör att de har något att säga till om.

Deras utanförskap ger dem då rätten att tala för alla i egenskap av att de är vanligt folk. Det ger dem också rätten att utgå ifrån att deras sätt att tänka är en form av norm. Om allting i samhället ändras så att det finns fler välutbildade än de som inte utbildar sig. Fler hög och medelinkomsttagare än låginkomst dito och fler som kan föra fram sina åsikter i de rätta forumen. Skulle balansen ändras då eller är vanligt folk alltid "vanligt folk" ?

Välkommen ut i verkligheten hörs i bland från det vanliga folket. Vilket jag tycker är en egendomlig och direkt idiotisk kommentar eftersom alla lever vi ju i verkligheten och vems verklighet är verkligast?

Det är ju en intressant fråga.

Ett ungdomsgäng i Malmö har misshandlat en busschaufför så att han nästan dog. Detta för att han bad dem lämna bussen. Samhället håller på att ramla sönder känns det som. Varför o varför har det blivit så här?

Förklaringen från en av bussförarens kollegor är att folk är mer stressade, har mindre tolereans och är därmed argare. Och det stämmer, folk är jävligt arga nuförtiden. Det finns liksom ingen förståelse alls för andras synpunkter, åsikter och inställning. Det är bara jag, jag, jag, jag, mitt, mitt, mitt och ta, ta, ta som gäller. Det får mig att tänka på den gamla Beatles-låten I, me, mine. Den skrevs i slutet av 60-talet men verkar gälla fortfarande.

Vad är den djupare orsaken? Vad är det som gör att människor inför sig själv kan försvara att det är rätt att slå ned andra, sno deras pengar, misshandla dem svårt, ibland skjuta dem och sedan gå vidare som om det var normalt?

För en sak är säker. Den som gör saker har alltid en anledning, som de använder för att inför sig själv, förklara/försvara det de gjort. En Hammarbyare har rätt att nita en AIK:are för att han är ju AIK:are. En israel har rätt att sno mark från Palestinierna för att det i Bibeln står att judarna har fått landet av gud. En muslim har rätt att spränga barn och vuxna i bitar för att de utkämpar ett heligt krig, en man har rätt att slå sin hustru för att maten är kall, och politikern har rätt att starta ett krig för att skydda sitt sätt att leva.

Varför har då inte ett ungdomsgäng rätt att slå ned en bussförare som är fräck nog att säga åt dem att gå av bussen?

Alla dom som springer ut på gator och torg för att slå sönder. Vad vill dom egentligen? Finns det politik bakom? Har de någon plan? Var finns deras talesmän och ledare? Vill de något överhuvudtaget eller är det bara frustration över ett samhälle som inte bryr sig?

Alla människor vill bli sedda och tagna på allvar. I alla fall vill man väl få en reaktion på den man  är, de åsikter man har eller på de ståndpunkter man tar. Man vill göra sin röst hörd och bli tagen på allvar. Kanske inte alltid få som man vill vill, men i alla fall föra en diskussion utifrån tanken att det jag säger har ett värde.

Om inte det sker? Vad händer då?

Ur ett barns perspektiv är det lätt. Alla reaktioner och all uppmärksamhet är bra. Även om utgången av reaktionen eller uppmärksamheten är negativ. Även att få skäll eller stryk är ju en reaktion och den reaktionen bevisar att man finns. Och att någon bryr sig.

I det moderna västerländska samhället har ungdomar och barn knappt någon plats längre. Deras föräldrar måste arbeta mer och mer för lägre och lägre lön. Detta på en arbetsmarknad som blir mindre och mindre. En arbetsmarknad som tack vare globaliseringen har blivit allt mer osäker. I Europa är ekonomierna hårt ansträngda av arbetslöshet, tillväxtproblem och utflyttning av produktion till billigare länder.

Till det kommer ett politiskt etablissemang som fjärmar sig  från sina väljare och landsmän. Samtidigt som deras viktigaste uppgift verkar ha blivit att sitta kvar vid makten. Socialdemokraterna i Sverige är ett bra exempel.

Ett ytterligare problem är den klyfta som uppstått i och med att politiken och dess utövare tillhör de generationer som vuxit upp i industri- och produktionssamhället. De är präglade av en tid när det fanns arbete i fabrikerna och det räckte till alla. I dag är det inte så. Sverige är inget industrisamhälle längre. Vi är i limbo, dvs mitt emellan två världar. Industrisamhället håller på att flytta till Asien och tjänstesamhället är på väg att flytta hit. Dessutom är politikerna inte särskilt unga och förstår sig inte på dagens ungdom och dess problem.

I den världen är det inte lätt att vara ung. Du har svårt att ta dig in på den krympande arbetsmarknaden, politikerna bryr sig inte så mycket och dina synpunkter och åsikter tas inte på allvar eller tillvara.

Vad gör man då?

Man söker en reaktion och bekräftelse på att även jag finns och är viktig. Alltså ut på stan och röj. Få ut din ilska och frustration på symbolerna för det samhälle du inte gillar. Slå sönder skyltfönster, McDonalds, bränn dina grannars bilar, elda upp ditt eget bostadsområde. Slå sönder, slå sönder, slå sönder. Allt för att få ut den vrede som finns inuti dig.

Alternativet är lugnande medel, apati eller självmord.