Journalistik är en produkt
Dom har höga tankar om sig själv. Di däringa journalisterna. Snackar vitt och brett om objektivet och att de står på den lille mannens sida emot makten. Att de finns för att ta tillvara allmänhetens intressen. Att de ska avslöja, informera, förklara och förtydliga. Men om jag ställer deras självbild emot deras handlingar. Hur sant är det?
Det har ofta förvånat mig att de är så intresserade av att ställa fotbollsspelare, artister, filmskådisar, musiker och vanligt folk till svars. Varför jagar de inte politiker, makthavarare, företagsledare och andra som verkligen borde jagas. För ärligt talat vad är Zlatans, Henkes och Ljungbergs frånvaro från en TV-gala jämfört med Barneviks, Ramqvist, Perssons, Ringholms och andras affärer? Så klart ingenting. Och varför ska man jaga människor som inte har någon verklig makt. Det är ju meningslöst utifrån det journalistiska idealet om den lille mannens försvarare.
Frågan man måste ställa sig är varför det blivit så här. Min tes är att en tidning ska fyllas, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år? Mellan 60 och 100 sidor åt gången. Och när man inte har resurser att gräva fram de verkliga nyheterna, för sådant tar ju tid, tålamod och tur, så tar man till tramset. Kungen och hans barn, Zlatan och hans fjälla, Persbrandt och hans före dettor och så vidare i en aldrig sinande rubrikhets.
Det leder i sin tur tanken vidare till hur det fungerar. Tidningar säljs med lösnummer och prenumerationer eller båda. Men det räcker inte till för att få ekonomin att gå runt. Därför säljs annonser. Det som behövs för att få in annonsörer är att tidningen läses av många och säljs till många. Om inte det sker så får man inga annonsörer. Och det är ju inte så konstigt. De vill ju visa upp sin produkt för så många som möjligt. I skenet av det är det ju inte heller så märkligt att dagspressen väljer minsta motståndets lag och bara publicerar sådant som gör att våra lägsta instinkter retas. För ju fler som läser, ja du förstår säkert.
Då har alltså journalistiken gått från att vara den lille mannens företrädare och skydd mot makten, till att bli kapitalets hjälpryttare. Deras yrkeskunskap används numera bara som ett sätt att skapa texter, vilka i sin tur blir ett hjälpmedel till huvudsysslan - att sälja annonser. Det vill säga att tidningen finns för att tjäna pengar på annonser i stället för att berätta hur det ser ut i världen.
Avslöja, informera, förklara och förtydliga har nu blivit förpacka, försälja, förenkla och fördumma.
Det har ofta förvånat mig att de är så intresserade av att ställa fotbollsspelare, artister, filmskådisar, musiker och vanligt folk till svars. Varför jagar de inte politiker, makthavarare, företagsledare och andra som verkligen borde jagas. För ärligt talat vad är Zlatans, Henkes och Ljungbergs frånvaro från en TV-gala jämfört med Barneviks, Ramqvist, Perssons, Ringholms och andras affärer? Så klart ingenting. Och varför ska man jaga människor som inte har någon verklig makt. Det är ju meningslöst utifrån det journalistiska idealet om den lille mannens försvarare.
Frågan man måste ställa sig är varför det blivit så här. Min tes är att en tidning ska fyllas, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år? Mellan 60 och 100 sidor åt gången. Och när man inte har resurser att gräva fram de verkliga nyheterna, för sådant tar ju tid, tålamod och tur, så tar man till tramset. Kungen och hans barn, Zlatan och hans fjälla, Persbrandt och hans före dettor och så vidare i en aldrig sinande rubrikhets.
Det leder i sin tur tanken vidare till hur det fungerar. Tidningar säljs med lösnummer och prenumerationer eller båda. Men det räcker inte till för att få ekonomin att gå runt. Därför säljs annonser. Det som behövs för att få in annonsörer är att tidningen läses av många och säljs till många. Om inte det sker så får man inga annonsörer. Och det är ju inte så konstigt. De vill ju visa upp sin produkt för så många som möjligt. I skenet av det är det ju inte heller så märkligt att dagspressen väljer minsta motståndets lag och bara publicerar sådant som gör att våra lägsta instinkter retas. För ju fler som läser, ja du förstår säkert.
Då har alltså journalistiken gått från att vara den lille mannens företrädare och skydd mot makten, till att bli kapitalets hjälpryttare. Deras yrkeskunskap används numera bara som ett sätt att skapa texter, vilka i sin tur blir ett hjälpmedel till huvudsysslan - att sälja annonser. Det vill säga att tidningen finns för att tjäna pengar på annonser i stället för att berätta hur det ser ut i världen.
Avslöja, informera, förklara och förtydliga har nu blivit förpacka, försälja, förenkla och fördumma.
Kommentarer
Trackback