Rapport från en gnällspik

Har ibland funderat över vem som beter sig mest som en diva/primadonna. Journalisterna som surar för att de inte får svar på sina frågor eller stjärnorna som inte vill svara på dem. Dessutom tål många journalister inte kritik. De anser sig ha rätt att gnälla, kvida, klaga, häckla, reta och ge sig på vem som helst i samhället. Men när de själva blir ifrågasatta vägrar de svara eller lägger på luren i örat på den som ringer upp.

Vad är det för trams?

Kommer ni ihåg Jan Majlard som inte fick svar av den gode Zlatan Ibrahimovic, en gudabenådad - men ändå bara en fotbollsspelare, då reste han sig upp och gick ifrån presskonferensen. Det gav onekligen ett löjets skimmer över Majlards person och journalistgärning.  Han är ett bra exempel på det som jag menar blivit allt vanligare bland journalisterna. De ser sig som större än nyheten, reportaget, sitt samhällsansvar, till och med större och mer värd än den de intervjuar.

Sjukt är vad det är.


Och när jag ändå är igång. Varför jagar de inte de som ska jagas? Varför skapa rubriker om Zlatan, Carola, kungen, kronprinsessan och hennes pojkvän?  Varför ska människor tan verklig makt stå till svars inför journalistkåren när inte ovannämnda behöver göra det? Har du tänkt på att det är väldigt sällan en makthavare blir avsatt/avslöjad i Sverige. Visst, en eller två per år. Men hur mycket skumt förekommer det inte? Man borde ägna resurserna åt att jaga rätt objekt. Jaga politiker, makthavare, bluffande företagsledare, skurkar, tjuvar, banditer, skattefifflare och svartjobbare i stället.

Eller är det så att journalisterna hellre gör de enkla knäcken i stället för att behöva gräva i dyngan. De får ju lön ändå. Tyvärr verkar det också som om de även blir lästa ändå. Tanken som slår en är att makten och de som är satta att bevaka dem numera tillhör samma gäng.  De sitter runt samma köttgrytor. Och inte vill man väl avslöja dem som ser till att man får gå på bjudmiddagar, flotta krogar eller åka på intressanta "reportageresor". Skulle någon ha mage att klaga på detta faktum så reser sig väl journalisten upp och går, eller slänger på luren.

Ser man någon gång en politiker eller företagsledare bli pressad så känns det ändå som att de, när intervjun är över, sätter sig ner,  tar en pilsner och snackar fotboll.  Den tredje statsmakten känns nu så insyltad med den första och den andra att det är obehagligt.

Det finns en amerikan, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, som i förtvivlan anklagat amerkanska journalister med orden - vi behöver upplysning och information. Ni ger oss teater. 

Handen på hjärtat. Är det inte så det är. Medierna, med primadonnejournalisterna/journalistiken i täten ger oss nyheter/information som vill ge sken av att det är på riktigt och mycket allvarligt. Men allt känns ändå som om det är underhållning.

Vem bevakar bevakarna?

Det är vad jag undrar....