Rapport från en gnällspik

Den kvinnliga fotbollsspelaren Linda Fagerström har åkt på semester till Thailand. Hennes lag spelar samtidigt semifinal i Champions League för damer. Är hon en svikare?

Kanske är det så att det är Djurgården/Älvsjö som är svikaren. Kan det vara så att klubben inte förmår att ge spelarna de ekonomiska förutsättningar som gör att en avbokad Thailands-resa inte svider så hårt i plånboken. Det är inte gratis att åka dit. Har själv varit där och det gick på cirka 25.000 kronor för två vuxna och ett barn. Inga pengar som en kvinna med normal lön får ihop så lätt.

Dessutom är det väl så att en kvinnlig spelare har rätt dålilgt betalt av sin klubb. Det handlar ju inte om några 25.000 i månaden, det har jag mycket svårt att tro.

Liksom så mycket annat i samhället handlar det om pengar. Kvinnor är lågavlönade inom alla yrken, så även fotbollsspelarens. kan det vara därför Linda inte kunde göra annat än att åka. För vem har råd att loosa närmare 10.000 kronor?

I George Orwells klassiska bok 1984 var ett av de brott som invånarna kunde anklagas för "tankebrott". Det innebar att de hade tänkt förbjudna tankar. Det vill säga sådana tankar som inte makten gillade. Brottet kunde ge fängelse eller kanske till och med döden som straff, det sista minns jag inte helt säkert.

Att straffa sina invånare för saker de tänkt göra men inte gjort, och att hålla koll på sina invånare utan att det finns domstolsutslag, eller utan att medborgarna kan försvara sig är ett av tecknen på att man lever i en polisstat eller diktatur.

Nu är Sverige på väg att skaffa sig den typen av lagar, detta för att skydda medborgarna mot terrorister. Enligt ett nytt lagförslag ska SÄPO få rätt att avlyssna oss, läsa vår e-post, vanlig post och/eller begå inbrott för att få reda på saker om oss, utan att vi vet det. Allt detta ska göras i förebyggande syfte mot personer som inte är brottsliga, eller har begått brott.

Är det mer än jag som får kalla kårar?

Enligt det nya förslaget behöver man inte göra något för att begå terroristbrott, det kan räcka med att tänka högt, vara sarkastisk eller hålla ett svavelosande tal för att åka dit.

Förslaget går helt i linje med USA:s tanke om "preemptive strike" dvs att de har rätt att slå till först enbart på misstanken om att något annat land ska slå till emot dem. Skulle man översätta det till privatlivet så innebär det att jag har rätt att nita min granne för han såg ut som om han skulle nita mig. Och skulle man översätta Thomas Bodströms nya lagförslag på samma sätt så innebär det att jag får lov att göra inbrott hos, eller avlyssna min granne för att han säkert kommer att vara otrogen med min fru. Han har i alla fall tänkt tanken även om han inte gjort något.

Det sjuka är att ovanstående allvarligt undergräver den personliga friheten och en av de demokratiska rättigheterna som är yttrandefrihet. Detta för att skydda demokratin, i alla fall enligt de som försvarar förslaget.

Men de som inte gjort något behöver ju inte vara oroliga kan man hävda. Jo, det sade man i Tyskland på trettiotalet också.

En del människor talar sig varma för vanligt folk och deras sätt att tänka och leva. Den tanken utgår på något sätt från att "det vanliga folket" bär på ett slags värderingar och sätt att vara som skulle gå igen hos alla i ett visst område, land, stad, yrke eller grupp.

Samtidigt så känns det som att det vanliga folket består av de som inte har makt, ingen särskild hög utbildning, inga ekonomiska tillgångar eller att de på något sätt står utanför de politiska strukturer som gör att de har något att säga till om.

Deras utanförskap ger dem då rätten att tala för alla i egenskap av att de är vanligt folk. Det ger dem också rätten att utgå ifrån att deras sätt att tänka är en form av norm. Om allting i samhället ändras så att det finns fler välutbildade än de som inte utbildar sig. Fler hög och medelinkomsttagare än låginkomst dito och fler som kan föra fram sina åsikter i de rätta forumen. Skulle balansen ändras då eller är vanligt folk alltid "vanligt folk" ?

Välkommen ut i verkligheten hörs i bland från det vanliga folket. Vilket jag tycker är en egendomlig och direkt idiotisk kommentar eftersom alla lever vi ju i verkligheten och vems verklighet är verkligast?

Det är ju en intressant fråga.

Har ibland funderat över vem som beter sig mest som en diva/primadonna. Journalisterna som surar för att de inte får svar på sina frågor eller stjärnorna som inte vill svara på dem. Dessutom tål många journalister inte kritik. De anser sig ha rätt att gnälla, kvida, klaga, häckla, reta och ge sig på vem som helst i samhället. Men när de själva blir ifrågasatta vägrar de svara eller lägger på luren i örat på den som ringer upp.

Vad är det för trams?

Kommer ni ihåg Jan Majlard som inte fick svar av den gode Zlatan Ibrahimovic, en gudabenådad - men ändå bara en fotbollsspelare, då reste han sig upp och gick ifrån presskonferensen. Det gav onekligen ett löjets skimmer över Majlards person och journalistgärning.  Han är ett bra exempel på det som jag menar blivit allt vanligare bland journalisterna. De ser sig som större än nyheten, reportaget, sitt samhällsansvar, till och med större och mer värd än den de intervjuar.

Sjukt är vad det är.


Och när jag ändå är igång. Varför jagar de inte de som ska jagas? Varför skapa rubriker om Zlatan, Carola, kungen, kronprinsessan och hennes pojkvän?  Varför ska människor tan verklig makt stå till svars inför journalistkåren när inte ovannämnda behöver göra det? Har du tänkt på att det är väldigt sällan en makthavare blir avsatt/avslöjad i Sverige. Visst, en eller två per år. Men hur mycket skumt förekommer det inte? Man borde ägna resurserna åt att jaga rätt objekt. Jaga politiker, makthavare, bluffande företagsledare, skurkar, tjuvar, banditer, skattefifflare och svartjobbare i stället.

Eller är det så att journalisterna hellre gör de enkla knäcken i stället för att behöva gräva i dyngan. De får ju lön ändå. Tyvärr verkar det också som om de även blir lästa ändå. Tanken som slår en är att makten och de som är satta att bevaka dem numera tillhör samma gäng.  De sitter runt samma köttgrytor. Och inte vill man väl avslöja dem som ser till att man får gå på bjudmiddagar, flotta krogar eller åka på intressanta "reportageresor". Skulle någon ha mage att klaga på detta faktum så reser sig väl journalisten upp och går, eller slänger på luren.

Ser man någon gång en politiker eller företagsledare bli pressad så känns det ändå som att de, när intervjun är över, sätter sig ner,  tar en pilsner och snackar fotboll.  Den tredje statsmakten känns nu så insyltad med den första och den andra att det är obehagligt.

Det finns en amerikan, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, som i förtvivlan anklagat amerkanska journalister med orden - vi behöver upplysning och information. Ni ger oss teater. 

Handen på hjärtat. Är det inte så det är. Medierna, med primadonnejournalisterna/journalistiken i täten ger oss nyheter/information som vill ge sken av att det är på riktigt och mycket allvarligt. Men allt känns ändå som om det är underhållning.

Vem bevakar bevakarna?

Det är vad jag undrar....

Ett ungdomsgäng i Malmö har misshandlat en busschaufför så att han nästan dog. Detta för att han bad dem lämna bussen. Samhället håller på att ramla sönder känns det som. Varför o varför har det blivit så här?

Förklaringen från en av bussförarens kollegor är att folk är mer stressade, har mindre tolereans och är därmed argare. Och det stämmer, folk är jävligt arga nuförtiden. Det finns liksom ingen förståelse alls för andras synpunkter, åsikter och inställning. Det är bara jag, jag, jag, jag, mitt, mitt, mitt och ta, ta, ta som gäller. Det får mig att tänka på den gamla Beatles-låten I, me, mine. Den skrevs i slutet av 60-talet men verkar gälla fortfarande.

Vad är den djupare orsaken? Vad är det som gör att människor inför sig själv kan försvara att det är rätt att slå ned andra, sno deras pengar, misshandla dem svårt, ibland skjuta dem och sedan gå vidare som om det var normalt?

För en sak är säker. Den som gör saker har alltid en anledning, som de använder för att inför sig själv, förklara/försvara det de gjort. En Hammarbyare har rätt att nita en AIK:are för att han är ju AIK:are. En israel har rätt att sno mark från Palestinierna för att det i Bibeln står att judarna har fått landet av gud. En muslim har rätt att spränga barn och vuxna i bitar för att de utkämpar ett heligt krig, en man har rätt att slå sin hustru för att maten är kall, och politikern har rätt att starta ett krig för att skydda sitt sätt att leva.

Varför har då inte ett ungdomsgäng rätt att slå ned en bussförare som är fräck nog att säga åt dem att gå av bussen?

Alla dom som springer ut på gator och torg för att slå sönder. Vad vill dom egentligen? Finns det politik bakom? Har de någon plan? Var finns deras talesmän och ledare? Vill de något överhuvudtaget eller är det bara frustration över ett samhälle som inte bryr sig?

Alla människor vill bli sedda och tagna på allvar. I alla fall vill man väl få en reaktion på den man  är, de åsikter man har eller på de ståndpunkter man tar. Man vill göra sin röst hörd och bli tagen på allvar. Kanske inte alltid få som man vill vill, men i alla fall föra en diskussion utifrån tanken att det jag säger har ett värde.

Om inte det sker? Vad händer då?

Ur ett barns perspektiv är det lätt. Alla reaktioner och all uppmärksamhet är bra. Även om utgången av reaktionen eller uppmärksamheten är negativ. Även att få skäll eller stryk är ju en reaktion och den reaktionen bevisar att man finns. Och att någon bryr sig.

I det moderna västerländska samhället har ungdomar och barn knappt någon plats längre. Deras föräldrar måste arbeta mer och mer för lägre och lägre lön. Detta på en arbetsmarknad som blir mindre och mindre. En arbetsmarknad som tack vare globaliseringen har blivit allt mer osäker. I Europa är ekonomierna hårt ansträngda av arbetslöshet, tillväxtproblem och utflyttning av produktion till billigare länder.

Till det kommer ett politiskt etablissemang som fjärmar sig  från sina väljare och landsmän. Samtidigt som deras viktigaste uppgift verkar ha blivit att sitta kvar vid makten. Socialdemokraterna i Sverige är ett bra exempel.

Ett ytterligare problem är den klyfta som uppstått i och med att politiken och dess utövare tillhör de generationer som vuxit upp i industri- och produktionssamhället. De är präglade av en tid när det fanns arbete i fabrikerna och det räckte till alla. I dag är det inte så. Sverige är inget industrisamhälle längre. Vi är i limbo, dvs mitt emellan två världar. Industrisamhället håller på att flytta till Asien och tjänstesamhället är på väg att flytta hit. Dessutom är politikerna inte särskilt unga och förstår sig inte på dagens ungdom och dess problem.

I den världen är det inte lätt att vara ung. Du har svårt att ta dig in på den krympande arbetsmarknaden, politikerna bryr sig inte så mycket och dina synpunkter och åsikter tas inte på allvar eller tillvara.

Vad gör man då?

Man söker en reaktion och bekräftelse på att även jag finns och är viktig. Alltså ut på stan och röj. Få ut din ilska och frustration på symbolerna för det samhälle du inte gillar. Slå sönder skyltfönster, McDonalds, bränn dina grannars bilar, elda upp ditt eget bostadsområde. Slå sönder, slå sönder, slå sönder. Allt för att få ut den vrede som finns inuti dig.

Alternativet är lugnande medel, apati eller självmord.

Såg i dagens Expressen att det nu finns en undersökning som motsäger musikindustrins påstående om att fildelningen leder till färre inköp av plattor. Den nya undersökningen visar att det inte är fildelarna som köper färre, snarare ökar deras intresse av musik och de handlar därför mer. 

Surt, sa räven.

Men skivförsäljningen minskar ju och man kan fråga sig varför. Vilket är hönan och vilket är ägget? Minskar skivförsäljningen för att fildelningen ökar, eller kan det vara så att fildelningen har ökat därför att skivorna blivit för dyra? Är det rimligt att betala nästan 200 kronor för en fullpris-platta?

Jo visst kostar det att göra skivor. Artisterna ska ha sitt och så vidare. Jo, pyttsan. Sist jag såg en undersökning av hur mycket av CD-skivans pris som gick till artisten/artisterna så inte var det några jättesummor. Jag tror det var runt 8 procent, definivt inte över 10. Det mesta går alltså till marknadsföring, studiotid och skivbolaget. Så snacket om att artisterna och upphovsmän förlorar en massa på fildelning haltar lite. Visst de förlorar pengar men inte lika mycket som skivbolagen gör.

Ytterligare en aspekt på priserna är det faktum att en del artister tillbringar månader i studion, de har inte en idé när de går in utan hela albumet skapas där. Det betyder att låten skrivs, repas, spelas in och mixas på plats. Visst inspelning och mix måste göras i en studio, men skriva låtar o repa. Ska det behövas göras i en studio som kanske kostar 10.000/dygn? Knappast nödvändigt eller hur?

Personligen tycker inte jag att det är någon skillnad på att spela av en platta, som man lånat på bibblan eller av en kompis, på kassett mot att bränna av en CD eller fildela. När det handlar om fildelning så är det väl snarare tekniken som utvecklats, vilket gör att avspelningshastigheten och även tillgängligheten blivit större. Så då borde det ju vara de som skapat programmen man ska sätta åt.

Egentligen får skivbolagen skylla sig själva. Hade de varit snabba och utnyttjat den nya tekniken för att sälja sina produkter via Internet, i stället för att motarbeta, så hade de suttit med verktygen och kunnat tjäna pengar.  Istället försöker man stoppa utvecklingen. Och det har ju aldrig gått.

Dom har höga tankar om sig själv. Di däringa journalisterna. Snackar vitt och brett om objektivet och att de står på den lille mannens sida emot makten. Att de finns för att ta tillvara allmänhetens intressen. Att de ska avslöja, informera, förklara och förtydliga. Men om jag ställer deras självbild emot deras handlingar. Hur sant är det?

Det har ofta förvånat mig att de är så intresserade av att ställa fotbollsspelare, artister, filmskådisar, musiker och vanligt folk till svars. Varför jagar de inte politiker, makthavarare, företagsledare och andra som verkligen borde jagas. För ärligt talat vad är Zlatans, Henkes och Ljungbergs frånvaro från en TV-gala jämfört med Barneviks, Ramqvist, Perssons, Ringholms och andras affärer? Så klart ingenting. Och varför ska man jaga människor som inte har någon verklig makt. Det är ju meningslöst utifrån det journalistiska idealet om den lille mannens försvarare.

Frågan man måste ställa sig är varför det blivit så här. Min tes är att en tidning ska fyllas, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år? Mellan 60 och 100 sidor  åt gången. Och när man inte har resurser att gräva fram de verkliga nyheterna, för sådant tar ju tid, tålamod och tur, så tar man till tramset. Kungen och hans barn, Zlatan och hans fjälla, Persbrandt och hans före dettor och så vidare i en aldrig sinande rubrikhets.

Det leder i sin tur tanken vidare till hur det fungerar. Tidningar säljs med lösnummer och prenumerationer eller båda. Men det räcker inte till för att få ekonomin att gå runt. Därför säljs annonser. Det som behövs för att få in annonsörer är att tidningen läses av många och säljs till många. Om inte det sker så får man inga annonsörer. Och det är ju inte så konstigt. De vill ju visa upp sin produkt för så många som möjligt. I skenet av det är det ju inte heller så märkligt att dagspressen väljer minsta motståndets lag och bara publicerar sådant som gör att våra lägsta instinkter retas. För ju fler som läser, ja du förstår säkert.

Då har alltså journalistiken gått från att vara den lille mannens företrädare och skydd mot makten, till att bli kapitalets hjälpryttare. Deras yrkeskunskap används numera bara som ett sätt att skapa texter, vilka i sin tur blir ett hjälpmedel till huvudsysslan - att sälja annonser. Det vill säga att tidningen finns för att tjäna pengar på annonser i stället för att berätta hur det ser ut i världen.

Avslöja, informera, förklara och förtydliga har nu blivit förpacka, försälja, förenkla och fördumma.

Har du funderat på vad det skulle betyda om oljan tar slut?  Troligen faller världsekonomin på grund av att transporterna blir så dyra att det inte lönar sig att skicka varor kors och tvärs över världen. Vilket i sin tur betyder att det lokala samhället får ett uppsving. Vi kommer antagligen att köpa mat och råvaror från någon som finns nära oss, i det så kallade lokalsamhället.  När världsekonomin stagnerar betyder det att Svensson, Smith, Ivanovitz, Abdullah och alla vi vanliga får det extremt mycket sämre. Och då handlar det troligen inte om att reallönen minskar med 10 procent på 10 år. Nej, vi pratar riktigt dåliga tider. Kanske tillbaks till hur det var i början av 1900-talet.

Därför oroar det mig att jag såg på TV i går att en författare skrivit en bok om att oljan håller på att ta slut. Enligt honom finns det mycket som tyder på det. Idag pumpas det upp färre mängd olja per dag jämfört med för 10 eller 20 år sedan. Till viss del beroende på att Irak har problem med sin produktion för att få upp det svarta guldet. Men oron kvarstår om att den håller på att sina. Det är väl också ett av skälen till att råoljepriset nått rekordnivå under året. För är det något handlarna på världsmarknaden begriper så är det vad tillgång och efterfrågan gör för priset.

Det märkliga är att oljebristen är känd sedan länge. Redan på 70-talet pratade man om det. Även då snackades det om att vi måste hitta nya och förnybara energikällor. Vad har hänt? Svenska regeringen har stängt Barsebäck, vi köper olja och kol från utlandet samtidigt som det blåser utav helvete i vår del av världen.

Jag säger bara vindkraft.

Jag kan inte fatta att det finns människor som har mage att klaga på att vindkraftverken stör deras horisontlinje. Vad fan är det? Som Carl Lidbom sa....det är trams. Vindkraftverken kan väl inte vara värre än alla elledningar som går kors och tvärs över landet. De är ju inte heller så snygga men absolut nödvändiga.

Våra ledare och politiker har alltså vetat om att oljan kommer att ta slut sedan 70-talet, kanske till och med tidigare.  Vad har man gjort? Inte särskilt mycket känns det som. Bilar går fortfarande på bensin, tåg går fortfarande på ström eller bensin, flygplan går på bensin, vi värmer till stor del våra hus med olja. Det har med andra ord inte gått framåt.

Då är min fråga. Om inte våra valda ledare tar sitt ansvar för vår gemensamma framtid och hjälper oss att hitta energi som inte tar slut, till exempel genom att fatta beslut som gynnar oss alla, inte bara vissa företag eller grupper av företag, vem ska då göra det? Det är ju svårt för en vanlig Svensson att köra energisnålt om det inte finns tillgång till sådana produkter, eller hur?

För fan - skärp er...!!!

Ungdomar som rånar varandra på mobiltelefoner, pengar och moppar, pensionärer som måste leta burkar på stan, hemlösa som sover under broar, människor som inte hittar arbete och rånarligor som härjar. Vart är vi på väg?

Det är lite lustigt att det samhälle som vi ser framför oss är det som skapats av Socialdemokraterna och som de menar är folkhemmet. I så fall behöver det renoveras rejält, kanske till och med rivas för att man ska kunna bygga nytt. 

Kan det inte vara så att den bevikelse och det utanförskap som finns i dag är resultatet av ett samhälle som inte låter folk vara med och bestämma. Varför tror du att Ringholm och kungen får tårtor i ansiktet?

Jo, för att folk känner att det inte finns någon som bryr sig. 

Och på något sätt måste man nå fram. Då blir tårtan i ansiktet en manifestation av uppgivenheten inför makten.  

I åratal har fackföreningarna kämpat för högre löner åt sina anställda, Socialdemokraterna har kämpat för att samhället ska bli rätttvisare och kanske till och med jämlikare. Medlet har varit skatter och fördelningspolitik, allt för att jämna ut skillnaderna i samhället. För de finns, tro inget annat.

Men kampen för högre löner och ett rättvisare samhälle har lett till att företagen flyttar till låglöneländer. De höga lönenivåerna har också lett till att färre anställda får jobba hårdare och hårdare.  Snacka om att binda ris åt sin egen rygg.  Varför tror du att fler och fler blir sjukskrivna för utbrändhet och utmattningsdepressioner?

Jo, för när du slitit hårt för lön och företag får du ändå sparken när det går dåligt.

Då kvittar det hur engagerad du varit. För nu kommer en yngre, starkare och billigare person i ett låglöneland att ta över ditt jobb.

Varför är det ingen som känner ansvar för landet Sverige? Var finns företagen som stannar kvar och hjälper till att bygga och bibehålla landet? När man ser och hör nyheterna så känns det som om vi bit för bit monterar ned folkhemmet och säljer delarna till lägstbjudande.

Fy, fan....

Till sist blir apatin och vanmakten så stor att folk skiter i allt. Varför ska man utbilda sig när det inte finns jobb? Varför betala skatt till ett samhälle som ändå inte har råd att ta hand om mig? Varför följa lagar och regler när man inte får något för det?

Det enda man får är sämre o sämre framtidstro.....och en surare och surare smak i munnen.

Man ska absolut inte lita på dem som aldrig tvivlar.

Har ni också tänkt på det. Att nu för tiden verkar mycket i samhället att gå ut på att trycka till andra. Se på en sån som Göran Persson.  När man ser honom i TV så ger han alltid sken av att bara just han sitter inne med sanningen. Och därför vet han bäst. Och tillåter sig därför att tala nedlåtande till alla som inte delar hans uppfattning.

En annan som jag uppfattar på samma sätt är Carl Bildt. Märkligt att han och Persson som inte delar en endaste åsikt, jo förresten en - båda anser att de vet bäst o har alla svaren, kan vara så lika. Måste ha något med personligheten att göra.

Dessa båda herrar talar gärna, länge och mycket om hur allt ska vara. Men de talar ned till åhörarna. Min känsla är att de inte är intresserade av dialog. De vill basunera ut sin åsikt. De talar inte med folk, de talar om...hur du ska tycka och tänka. Med dessa herrar är det inte frågan om att man har en annan åsikt utan du har fel, helt enkelt. Punkt. Slut.

George Bush verkar vara likadan. Hela hans ledarstil verkar grunda sig på att omge sig med människor som vet bäst. Kolla på Donald Rumsfeldt. Hela han utstrålar übermensch-attityd.  Jag kan ha fel....men det kan inte han. 

Det här är något man kan känna igen i andra sammanhang. Musiken är ett sådant område. Gillar man inte rap eller hiphop, blues eller pop, rock eller dansband, country eller jazz, har man inte annan smak, man är dum i huvudet. Går man till religionen är det likadant där. Antingen man är  troende jude, kristen eller muslim, så har dom andra helt enkelt fel och är dumma i huvudet.

Hur blev det så här? Och var finns respekten för andras åsikter. Jag menar bara för att någon annan tycker en viss sak behöver man ju inte hålla med. Det är väl ok att tycka annat. För vad är det för mening att diskutera om alla tycker lika? Och hur når man fram till en ny, och kanske rentav gemensam ståndpunkt? En som grundar sig på bådas åsikter och inställning.